« Till föregående sida
« Till "Böcker och recensioner"

 (Sydsvenska Dagbladet 7 augusti 1994)

   Den officiella webbplatsen för Mare Kandre
 

groteska drag. Mottagningsrummet på Skoptofiligatan är en dammig, bokstavligen snedvriden variant av Freuds eget mottagnings-rum med den berömda soffan. Freuds och borgarens artefaktsamlande antar här skräck-romantiska dimensioner. Glasburkar med ett kvinnobröst, ett flickfoster och en livmoder i formalin ståtar i bokhyllan. Dr Dreuf själv är artefakternas artefakt, en hårresande och osannolik vålnad, skräckkabinettets chef d'œuvre. Mottagningsrummet är skevt, allting lutar. Det är bara på den verkliga världens plana ytor som Dreuf vinglar och vajar. I sitt eget universum, befolkat av hysterikan, skökan, modern (den onda och goda), den frigida, nymfomanen, den manhaftiga och sken-intelligenta (den med väl utvecklad penisavund) och den underdåniga och "sant" kvinnliga (den som accepterat att hon aldrig kommer att få någon), rör han sig obehindrat, trots vinkelns iögonfallande skevhet.

∎∎∎ Romantiska och andra klichéer utnyttjas mycket medvetet av Kandre. Om inte den distanserande humorn och sarkasmen fanns, skulle romanen bli melodramatisk och falla platt. Nu bryts klichén av väl inlagda anomalier. Det begynnande 1800-talets väna, i stillhet läsande, gudomligt sköna kvinna, lägger upp ett rått fiatskratt när hon får en kärleksförklaring skriven på vers av sin trånande älskare. Under 1700-talets pudrade preciositet göms torkade exkrementer, löss och såriga koppärr. I slottskorridorerna fjärtar och skiter de eleganta herrarna.
    När Quinnan Eva börjar tala, om det som hon enligt Freud inget kan veta, sin egen kropp och

  

lust, rämnar Dreufs system:

  Man säger mig att jag förnekar min kvinnlighet på det ena eller andra sättet och det är väl möjligt, men om kvinnlig-heten består i att brännas upp på bål och skändas och bli inlåst på hospital och få sitt inre förvanskat till oigenkännlighet av löjliga små inbilska dvärganalytiker i unkna små rum som dessa, ja, då vill jag inte veta av den, och man säger mig också att jag i själva verket innerst inne önskar vara man, men det är inte sant, doktorn, det är lögn och för bannad dikt, jag vill inte ha mannens organ eller förflutna för jag är , full komligt nöjd med min livmoder, den passar mig alldeles utmärkt väl, tack, vare sig det råkar ligga barn i den eller ej.

Dr Dreufs skoptofili kommer till korta. Quinnan Evas historier och upproriska tal nästlar sig in i hans medvetande och plötsligt är hon den som vet, inte han. Auktoriteten rämnar, betraktaren är själv betraktad och blir själv analyserad. Av ett osynligt kvinnoöga, "författarinnan", som "från en annan tid och plats i historien" skriver ned Quinnan Evas historia – den berättelse som han trodde sig ha makten över. Detta okända kvinnoöga, Kandre, sitter och beskriver allt han gör, hur han ser ut och vad han tänker och gör sig dessutom lustig på hans bekostnad. Den upproriska, skeptiska och hånfulla kvinnoblick som Quinnan Eva kastar på Dreuf innan hon går sin väg för att bestiga en vulkan i Peru, står inte att läsa om hos Dreuf.

             Mare Kandre: Quinnan och Dr Dreuf
                                    Bonniers.