_____________________
Av CHRISTINE SARRIMO
_________________________
Vad händer när berättelsen om vårt syndafalls upphov, Eva, vår kulturs mest kända för-förelsescen, den mellan ormen och Quinnan, blir samtida skönlitteratur? En nittiotalets syndabekännelse har Mare Kandre skrivit, till etthundra procent ur den för fördas synvinkel. När Eva dessutom får föra en mental kamp, med sitt omedvetna och hela kvinnohistorien som insats och vapen, och medspelaren är Doktor Dreuf, dvs Freud, med stort inflytande på vår moderna människo- och kvinnosyn, blir resultatet: En ny historieskrivning där sar-kasmen och kvinnans upproriska, skeptiska och hånfulla blick sammantaget bildar det livgivande skratt som kan välta världen och inte minst, påvisar sprickorna i Freuds patriarkala system.
"Quinnan och Dr Dreuf" är Mare Kandres hitintills fräckaste bok och jag häpnar över hur "rätt" den ligger tidsmässigt ur feministfisk syn vinkel. Romanen är en medveten kritik i skönlitterär form av den psykoanalytiska skolans kvinnosyn, vilket känns uppfriskande efter ett decennium där psykoanalysen varit vägledande inom feministisk kulturkritik. Många söker ett nytt paradigm, åtminstone en fräsch ny blick på denna skolas brister. Alternativet har varit och är en ny historisk
och social analys – en faktor som också ryms i Kandres roman. Hennes Eva som ligger på Dr Dreufs analyssoffa genomstrålas, inte av Schrebers gudomliga dito i ett hierarkiskt universum, utan av vår kultursfärs kvinnohistoria. Genom Evas kropp talar Quinnan, till Freud och till oss.
∎∎∎Omslagsbildens kvinnokropp har mycket riktigt Inger Edelfeldt tecknat. Denna kropp är den kvinnliga mystiken och myto-logien personifierad (något som Edelfeldt själv behandlat med humorn som vapen): Hon är häxa, moder, en gråtande kunskapens frukt, en vagina dentata med kastrerande makt – en kropp som ruttnar inifrån, bränns på bål och samtidigt avkönas och helgonförklaras.
Allt det som Edelfeldts bild visar kommer till uttryck under analyssessionen i Dr Dreufs mot tagningsrum, beläget på den exklusiva Skoptofiligatan. Analytikern Dreufs lust att betrakta, utan att egentligen dras in i analysförloppet, är perverterad och makt-fullkomlig, ett ständigt mål för Kandres sarkastiska och humoristiska blick. Quinnan på soffan utlöser hos Dr Dreuf, alla miso-gynistiska drag och klichéer, som någonsin genomsyrat psykologins, psykoanalysens och vår kulturhistorias unkna kvinnosyn. Ibland blir greppet övertydligt, för det mesta är det befriande upproriskt just tack vare empatin och ilskan – en nutida, sofistikerad variant av 70-talets feministiska kampsånger
Kandre lyckas med några säkra drag fånga en sekelskiftesmässig,
borgerlig
miljös