1984 debuterade Mare Kandre med romanen "I ett annat land". Boken beskrev en flickas resa med sin familj, en konkret resa, men också en resa genom en drömlik barndom.
26-åriga Mare Kandres fjärde bok heter "Det brinnande trädet" och liknar den första så tillvida att den handlar om en resa. Borta är dock det livskraftiga sättet att se på resan och naturen som ett äventyr, som flickan gör i "I ett annat land". Borta är barnaögonen, upptäcktslusten och de förbluffade utropstecknen. I -”Det brinnande trädet" utgör naturen ett hinder och döden är hela tiden närvarande, bokstavligt talat.
∎ ∎ ∎ Den yttre historien är mycket enkel. På 174 sidor berättar Kandre om en fattig familj som är på väg, någon gång, någonstans, för att begrava sina döda, förmodligen två av sönerna, det sägs aldrig rakt ut. Med häst och vagn och de döda barnen liggande i träkistor barkar familjen ut i ingenmansland.
De tar upp en främmande man som vill visa dem en genväg till kyrkogården. Han leder in dem i den mest oländiga terräng. Familjen blir mot sin vilja beroende av mannen, som tyst utövar sin makt över dem. De accepterar honom tills de en dag ertappar honom med att försöka lasta av en av kistorna från vagnen.
Så rullas scen på scen fram. Det finns ingen dåtid eller framtid, bara ett oändligt nu, fångat i några få dagar då en kväljande het sommar i ett slag övergår i kall, snöig vinter.
∎ ∎∎ Resan är som sagt den yttre historien. Det som är långt viktigare för Kandre kan sägas i ett slitet uttryck: det lilla är det stora. Det dramatiska som sker, sker i den överväldigande naturen, dess dragningskraft och människors förhållande till den. Det dramatiska sker också inuti människorna, i deras rörelser och mimspel, aldrig i dialogen och nästan aldrig i skeenden. Naturen och människorna beskrivs ofta i likalydande ordalag, som om Kandre ville visa på likheter.
Mare Kandre har en mycket säregen och karaktäristisk berättarteknik som löper som en röd tråd genom hela hennes författarskap. Gestalterna i Kandres böcker funderar sällan. I stället låter hon oss förstå deras tankar genom deras kroppar och beteenden. Hon har förmågan att på ett synnerligen okonventionellt och lockande sätt beskriva dofter, ljud, och synintryck. Ingenting är någonsin ordinärt: Månen är "skrovlig, tung och ångande". Luften är "grumlig av fukt". "Ljuset pep högt i Ifs plågsamt upphettade huvud."
Kandre tycks se saker som andra kanske inte ser, eller åtminstone inte benämner på samma sätt. Mystiken står som en gloria runt hennes huvud och förstärks av den anonymitet och tillbakadragenhet som hon som person har valt.
∎ ∎ ∎ Som vanligt när jag läser henne dras jag med och fascineras av den värld som hon beskriver och som jag inte kan nå utan hennes hjälp. Men kanske gör jag det lite mer återhållsamt och granskande den här gången.
Hon har sina knep, tänker jag mot villigt.
Knepen består av ett flitigt, och i "Det brinnande trädet" ibland alltför flitigt, användande av några få ord som liknar varandra på det sättet att de driver läsaren in i en viss stämning. Orden är "försjunken", "långsamt", "töcken", "stillhet", "tungt", "trögt", men framför allt orden "tyst" och "tigande" och alla varianter på dem.
DEN NYA BOKEN
Mare Kandre:
Det brinnande trädet
Bonnier