(Dagens Nyheter 15 augusti 1986)

"Världens alltomfattande härskarinna"

(forts)

    I diktsamlingens sista del är jorden tömd, vit, ljudlös. Kvinnan är redo att möta den andre — diktens du. Och nu föds jorden, återuppstår och fylls av liv:

    Älskade!
    Världen är så nära nu —
    Jordens ton kommer upp ur
        vassen.
    Landet stretar sig upp ur
       sjön.
    Allt blir hörbart —
    Hjärtat slår.

Så avslutas "Bebådelsen".

Diktsamlingen imponerar genom sin väl genomförda — och i dag sällsynta — tematiska konsekvens. Hos Mare Kandre är den stilistiska känslan fint utvecklad; de yppiga, pregnanta bilderna flödar ur ett ymnighetshorn samtidigt som varje icke betydelsebärande element har silats bort.
  Stundtals tenderar dock förtätningen i såväl diktion som vision vara så långt driven att den upphäver sig själv och förlorar sin spänning. En slutenhet infinner sig.

Men utan tvivel är det så att Mare Kandres båda böcker vittnar om en särpräglad integritet som lovar mer.
   Personligen erfar jag emellertid en tveksamhet inför den nietzscheanskt färgade hållning och människosyn som "Bebådelsen" ger uttryck för. Till sist frammanas bilden av ett drivhus i vilket ett upphöjt jag lyssnar till den egna röstens ekande "Hell dig, du högtbenådade!"