Publicerad 20 maj 2005
|
||||||||
Det var inför en dämpad skara åhörare som sex författare gav sina intryck av Mare Kandre, som dog i slutet av mars i år 43 år gammal.
Inger Edelfeldt var inte på plats, men en personlig minnestext av henne lästes upp. I den berättade hon vad hon kände när hon läste om Mare Kandre i DN första gången för över 20 år sedan. Hon var grön av avund över hennes kaxiga: "Jag tror jag är satt på jorden för att skriva". I samma intervju berättade Kandre att hon visste hon var bra och att hon redan i åttan skolkat för att få tid att skriva. Inger Edelfeldt blev som besatt av Kandre. Aldrig skulle hon själv haft fräckheten att påstå att hon var bra. Besattheten gick så långt att Inger Edelfeldt började spana "efter denna Kandre" på stan. Långt senare i slutet av 90-talet träffades de på en författarträff i Paris. Då hade avundsjukan släppt så pass att Edelfeldt kunde se hur bra författarkollegan var, "magisk".
—Mot slutet av sin text berättar Edelfeldt: "När jag läste igenom den här minnestexten tänkte jag att en minnestext över någon som dött borde ha varit mer försiktig. Men skulle hon själv ha velat det? Kanske är det min inbillning att hon skulle ha sagt: Ja, ja nu är jag död, men håll inte på att jamsa. Det fanns värme och erfarenhet, men också ett slags befriande råhet i Mares författarblick."
De andra författarnas tal var något mindre personliga och bjöd framför allt på analyser av deras favorit-Kandretexter. Aase Berg hade valt "Bübins Unge" och tyckte att Kandre i den tog det psykiska arbetet i att vara väldigt inåtvänd på stort allvar.
— Om jag får bestämma skulle "Bübins unge" vara obligatorisk i svenska på gymnasiet.
Lars Mikael Raattamaa berättade att han i sin senaste bok avslutar med en tacklista till både levande och döda personer. Men det fanns också några han inte visste om han skulle våga ta med: Emelie Brontë, Maria Gripe och - Mare Kandre.
Jan Henrik Swahn belyste två noveller i "Hetta och vitt". Han var särskilt starkt påverkad av novellen om en ensamstående desperat mamma som han, när han läste den första gången, tyckte gav uttryck för en förtvivlan han delvis själv kände igen.
—Jag skrev ett brev till Mare Kandre om vad jag tyckte om den ensamstående mamman, att jag stördes av känslan av att hon hade förskönat verkligheten. Jag fick omedelbart svar av henne, det var inte alltid man fick det, sa han innan rösten brast.
DN
Lina Kalmteg