<< Tillbaka till "Böcker och recensioner"

 

Kultur – Sydsvenska Dagbladet 2 mars 2001

Lysande berättelser

Den officiella webbsidan för Mare Kandre  
 

Mare Kandre: Hetta och vitt.
Albert Bonniers Förlag.

Den är nästan oansenligt placerad ett åttiotal sidor in i boken, den mästerligt berättade novellen i Mare Kandres nya bok, ”Hetta och vitt”, vars tema lånar namn åt hela berättelsesamlingen. Den handlar om en massaker på en hel by någonstans i Europa, men där två överlevande ändå har hittats: en man och en liten flicka. Själva överfallet är dock redan över när novellen börjar och hur det verkligen gick till återberättas flera år senare när flickan är vuxen av hennes räddare. Här har vi nästan en bakvänd ”Markisinnan von O” av Heinrich von Kleist med dess motsatspar ängel och djävul, förövare och räddare, men utan våldtäkten och det uppklarade lyckliga slutet.
  Det är alltså mellan dessa poler, mellan hetta och vitt, ondska och oskuld, dröm och verklighet, fantasi och klarhet som alla Mare Kandres tretton noveller kretsar. Något som inte minst avspeglas rent bildmässigt genom att Kandre låter det vita på olika sätt ställas mot det mörka i novellerna, t ex de vita fruktträden mot det döda och förkolnade osv. Visst känner man igen rätt mycket av tematiken från Kandres tidigare böcker. I likhet med dessa är situationerna ofta hämtade från myten och sagan. Till exempel den välbekanta historien om flickan som låter sig lockas att qå längre och längre in i skogen. Men de kan också handla om flykt undan krig eller diktaturer, eller ta upp nutida vardagsproblem. Här finns t ex den ensamma förortsmamman med sitt monstrum till olydiga barn.

För första gången skriver emellertid faktiskt Kandre nu noveller, eller berättelser som hon valt att kalla dem, i dess konkreta bemärkelse. Noveller som känns utpräglat Mare Kandre samtidigt som man märker hur hon nu verkligen också nyttjar den korta berättelsens

alla finesser där vartenda ord får betydelse för historiens gång. Styrkan ligger därför heller inte enbart i det poetiska språket (som hon behärskar intill fulländning) utan lika mycket i hennes sätt att låta historien lotsas fram genom till exempel ett pronomen. Men inte minst i hennes förmåga att avsluta en novell i alldeles rätt ögonblick – så att man nästan tappar andan.
  Liksom i flera tidigare böcker får vi följa personernas inre medvetande i ett slags mellanting av berättelse och tanke, vilket också gör att hinnan mellan verklighet och overklighet framstår som utsuddad. Det rör sig alltså om enskilda berättelser, men de går också in i varandra och blir ibland som variationer i en annan tonart, som ett parallellkapitel i en roman.
  Är t ex den unga flicka som lockas allt djupare in i skogen av ett slags nymf eller huldra (eller henne själv) samma som hittas drunknad i slutnovellen? Det får vi kanske inte svar på, men här finns mycket för läsaren att koppla ihop. Och leksakshästen av trä som en pojke har tappat i två olika noveller? Här väver Kandre samman olika människors öden, sätter dem mot varandra. Kanske finns det när allt kommer omkring inga färdiga historier. Ja, vad är vad? Vad är verklighet och fiktion? Skillnaden mellan ondska och nyfikenhet, hat och kärlek, vämjelse och ömhet?

Mare Kandre har skrivit en helt underbar och lysande berättelsesamling. Inte minst imponeras jag av hennes oerhörda yrkesskicklighet, något som dock aldrig skymmer berättelsens nerv. Det är i mitt tycke hennes bästa och mognaste verk.

Miranda Landen
– poet och litteraturkritiker.