Den officiella webbplatsen för Mare Kandre
  Lovsång till världen och människorna
Mare Kandre hyllar dem som kokar vatten, grälar, löser matematiska problem, skrattar och gråter över något de gjort
 

Den 5 februari i år demonstrerades det på Sergels torg mot nedskärningar inom folkhögskolor och vuxenutbildningar. Bland demonstranterna fanns elever från Biskops­Arnös nordiska skrivarkurs. De kom senare upp till kultur-redaktionen för att disku-tera litteraturkritik och fick i uppgift att samtidigt med den ordinarie recensenten skriva om Mare Kandres "Deliria".
    En av recensionerna publicerar vi i dag tillsammans med Ole Hesslers. Erika M Hedenström, som skrivit den, är 24 år och född i Morjärv i Norrbotten. Båda fascineras av Mare Kandres säregna prosa men är samtidigt tveksamma till dess "flöde", dess "orkestrering".

Språket flödar
MARE KANDRES böcker tycks vara en plats dit världen kommer för att dö. Men det är också en plats dit ordet kommer för att leva. Världen är ett skred av skrämmande förvandlingar. Ett immannt mörker fräter inifrån allt levande och alla ting. Världen bryts ner och förångas, luckras

 
upp, faller samman som marssnö. Ordet, ensamt, tycks uthärda sönderfallet.
    Detta sönderfall betraktas hos Kandre med ett barns förskrämda blickar. Ett ångestmörker trycker mot världens golv, liksom mot barnets inre väggar. Barnets kropp och världens kropp är ett. Det ena går inte att skilja från det andra. Barnets sinnen spricker och ryker, dryper och ångar, doppade i hänförelse och äckel. Med sinnena söker barnet hålla kvar det flyende och bristande. Samtidigt är sinnena nedgången till helvetet. Barnet gör sig hårt som ett bältdjur men är mjukt som en manet.
    I Kandres utmärkta tidiga böcker - "I ett annat land" och "Bübins unge" - är texten både ytterligt förtätad och mycket gles: spetsen av ett sinnes-spjut. Därefter har den blivit mer av flöde: som hade Kandre långsamt växlat över från torrnål till gouache. "Aliide, Aliide", fjolårsromanen, är närmast en expressionistisk oljemålning.
    Mare Kandres nya bok Deliria liknar ingen av de tidigare. Nå, det är kanske för mycket sagt. Nog finns här ännu mörkrets tema och historiens, liksom känslan av allt levandes del i allt, i svindlande avlagringar och bottnar. Men på viktiga punkter är mycket förändrat. "Deliria" kallas på omslagsfliken för en "svit prosastycken". Man kan lika gärna kalla den för en diktsvit.
 

EN NY BOK
————————
Mare Kandre:
Bebådelsen
(Bonniers).
————————
 Prosalikt är själva flödet: ibland svämmande till full satsbredd, ibland sammandraget till trånga forsar.
    Annorlunda är också röstens tilltal. Där Kandres berättarröst tidigare varit böjd in i sig själv, hårt knuten till barnets varseblivenhet, där vänder den sig nu uttryckligen utåt: Du, människa! Du, läsare!
Rösten är nu mycket medveten om sig själv. Den spelar över ett bredare retoriskt register. Här finns språklig lekfullhet. Här finns nya, alldeles uttalade avsikter: att varna, att lovprisa. Och Kandres mörker, om än dolskt och subtilt, har fått ett annat slags fäste i den icke privata världen.
    I en intervju i senaste BLM berättar hon om TV-bilder från Gulfkriget med dess miljö- katastrofer som en bakgrund till "Deliria". Men hon berättar också att hon en dag blev trött på sina "ödesmättade syner", och som omväxling skrev en "lovsång till jorden".
    Lovsången gäller ordet: poeterna och poesin. Den gäller kvinnan och djuret. Lovsången gäller det trots allt gemensamma, för alla lika. Mare Kandre gläds när hon tänker på människorna runt om i världen och "allt de gjorde i denna stund":

  Till nästa sida —>