(Svenska Dagbladet, publicerad 1993) Den officiella webbplatsen för Mare Kandre
     
 

Djävulen och Gud i saga med sensmoral

Mare Kandres nya roman är en världshistoria med enkelhet och förenkling som ledstjärna

 

BOK
———————————————
Mare Kandre: Djävulen och Gud, 214 s. Bonniers Ca 197:-
————————————
• Mare Kandre debuterade helt ung och vann omedelbar framgång. Förstlingsverket hette "I ett annat land" och utkom för snart tio år sedan. Kritikern i gemen blev hänförd av en prosa med lika sällsynt som stark lyrisk lyster. Men några år och ett par böcker senare kunde miss-tankar komma i omlopp. Var Mare Kandre inte en författare som misshushållade med sin talang? Som riskerade att bli sin egen epigon? Som nöjde sig med att reprisera bravurnummer?
    Mare Kandre blev inte svaret skyldig. Hon tog en liten paus och återkom sedan kraftfullt. "Aliide, Aliide" från 1991 och "Deliria" från 1992 tillförsäkrade henne definitivt en plats på parnassen. Tematiken var nu rikare, stilen inte mindre säker men än mera varierad. Kandre prövade att skriva en prosa med avbrutna rader, som i lyrik men utan poesins gängse rytmiska effekter. Kanske kunde man tala om elaborerade satskonstruktioner med uppdrivet tempo. Greppet går igen i den berättelse som i dag hamnar på bokhandlarnas diskar, Djävulen och Gud.

  MARE KANDRES ANSLAG och uppslag är briljanta. In på scenen träder Djävulen, 115 centimeter lång, med luden svans som sticker ut ur en illa skuren svart kostym, struttande i ett par för stora damkängor, två små prydliga horn i pannan, kringvävd av en frän lukt, hostande, snuvig. Men han har outsägligt vackra ögon, Djävulen, blir snabbt rörd till tårar och är "inte på något sätt ond". Nej, han drömmer i själva verket om gemenskap, om värme och kärlek. Han kastar längtansfulla blickar på människorna, som ju har varandra. Han iakttar livet på gårdar och i byar, lyssnar till barnens skratt och de vuxnas sånger. Men han måste ta sig i akt. Om en kvinna eller man får syn på honom, upphäver de skrin av fasa och rusar skräckslagna undan, bort.
    Det är ännu skapelsens morgon. Och även skaparen själv vandrar på jorden. Gud är en fräknig och lönnfet gosse med ljusomstrålat huvud. Hans mantel är lika vit som polarisen. Och i hans släptåg finns ständigt tre gestalter med ofantliga vingar. Gud längtar inte som Djävulen efter kontakt och närhet. Han är omåttligt självbelåten och förhåller sig kylig och fjär till sina		  


tre följeslagare och underhuggare.
  Om människorna bryr han sig föga. Hans problem är ledan. Uttråkad är han. Emellanåt stöter han samman med Djävulen. Då blir han irriterad, tänker: Vad gör den där fula och stinkande figuren i min sköna skapelse? Ja, Gud blir rentav en smula aggressiv, pucklar på den vederstygglige, sparkar honom och spottar på honom.
    Vart skall en berättelse med sådan upptakt bära hän? Vad har Mare Kandre i sikte? Vad vill hon egentligen ha sagt?

Djävulen har outsägligt vackra ögon, han drömmer om gemenskap, om värme och han kastar längtansfulla blickar på människorna ...
  Till nästa sida —>