« Åter till "Böcker och recensioner"

(Arbetet KULTUR Fredag 12 mars 1993)

Den officiella webbplatsen för Mare Kandre
 

Mordet på vår oskuld

Kostligt och fyndigt av Mare Kandre

 
——————
BOKEN
Mare Kandre:
Djävulen och Gud

Bonniers

 

• I begynnelsen var Gud och Djävulen. Jaha, ännu en berät-telse i mytform om dualismen




——————
mellan det goda och det onda kan man tänka, när man slår upp Mare Kandres nya roman ”Djävulen och Gud”. Det stora mönstret är förstås John Miltons ”Paradise lost”, men själva föreställningen och gestaltningarna av den är lika uråldriga som otaliga. Mare Kandre har emellertid skapat något annat och nytt, trots att mytstoffet är det klassiska; här finns både den offrade gudssonen Jesus och de medeltida helvetes-föreställningarna med. Men vem är god, Djävulen eller Gud? Och vem är ond? Dualismen är upphävd, och i varje fall är gud och djävul inga personifierade egenskaper som i den traditionella religionen och myten.
  I berättelsens början är både Gud och Djävulen barn. Gud är en odrägligt självgod liten trind pojke, som har sitt nöje i att plåga den lilla anskrämliga figuren Djävulen, så snart han träffar på honom. Djävu-len är ett ömkligt kräk, som på avstånd studerar, beundrar och avundas människorna. Men dessa är livrädda för honom eller plågar honom än värre än Gud, om de kommer åt.
  I den här djävulens och i den här gudens långa liv förekommer två avgöran de syndafall, då de förlorar sin oskuld men reagerar på olika sätt. Orsaken är i båda fallen männi-skornas exempellösa grymhet och ondska. När Djävulen kommer till klarhet över den, blir han just genom sin sårade oskuld alldeles rasande

 

Mare Kandre lever upp till förväntningarna.

 

oskuld; detta exempellöst grymma och förödande brott, som mänskligheten upprepat i generation efter generation sedan tidernas begynnelse. Hennes författarskap är alltså djupt besläktat med Aksel Sandemoses, trots att de på ytan är två synnerligen olika författare. I ”Djävulen och Gud” har Mare Kandre transformerat sitt motiv till en myt, som sträcker sig från tidernas begynnelse till dess eventuella slut. Det är djärvt och vågat men mycket framgångsrikt.
  I sina första böcker tycktes mig Mare Kandre trots sin uppen-bara begåvning vara alltför knuten, men i fjolårets ”Deliria” lossnade det. Prosan – i det fallet snarast prosapoesin – fick vingar, Mare Kandre visade sig äga en äkta och förlösande humor, som lossade alla tidigare knutar och band.
  ”Djävulen och Gud” håller i alla avseenden vad ”Deliria” lovade. Prosan är lätt och ledig i en oaffekterad sagoton, och trots att historien om mänsklighetens ondska ju inte är vidare munter, så spelar författarinnans humor över åtskilliga av bokens sidor. Hennes sätt att teckna både Djävulen och Gud i skenet av modern vardagspsykologi är också ofta kostlig och fyndig.
Det är med andra ord en riktigt märk–värdig bok Mare Kandre åstadkommit.

Lennart Bromander

och inrättar helvetet som hämnd och straff.
  Den självgode Gud blir också så småningom varse, vad som händer bland människorna och som en desperat gest avsöndrar han en egen son att stiga ner bland människorna och skapa frid och försoning. När detta skändligen misslyckas, krossas också Guds oskuld och han drar sig undan och somnar ifrån eländet under en lång tidsrymd. Mare Kandre stannar inte där utan låter sin fasci-nerande saga fortsätta förbi vår tid.
  Djävulen börjar inse det meningslösa att möta våld med våld, människorna föröder visserligen världen, men både Gud, Djävulen och en skara för-tappade själar drar genom ett slags underjordisk skärseld mot en ny tillvaro, där Gud och Djävulen börjar leva i frid och försoning fram till sin gemensamma död. Ett visserligen töcknigt och diffust men dock fram-tidshopp låter sig anas. Det grund-läggande temat i nästan allt vad Mare Kandre hittills skrivit (och detta är redan hennes sjunde bok sedan debuten 1984) är mordet på barnets