<< Föregående sida
<< Tillbaka till "Böcker och recensioner"

(Expressen 6 mars 1992)

Den officiella webbplatsen för Mare Kandre
 

Hennes förhållningssätt till döden är barnsligt. Det är denna barnslighet som ger helheten djup. Hon vänder sig till de döda som ett skräckslaget barn går till sin mamma. Och kom ihåg att mamma inte alltid ar god. Glöm inte att i hur stor kärlek hon än föder dig, så är det också på hennes ansvar du en gång ska bli till aska. Hur känns det för resten att vara kvinna?
  I den här boken finns det ett frågeformulär för alla kvinnor att fylla i. Det går en mycket stark blåst genom de här boksidorna. Den som förvaltar dikten väl kommer att få många anledningar att skratta.

  Medan de döda vänder sig i sina gravar.
  Det Mare Kandre framför allt går till anfall mot är dödsskräcken. Hennes metod är en för-dunklandets estetik. Hon tar papperet, hon tar pennan, hon skriver ordet, hon fördunklar det, hon komponerar dikten och frågar:
"Hur långt bör den tillåtas leda den lille läsaren ner till de gåtfulla rummen i andra tider där det redan nu sitter fullt med märkliga individer som med sina hemska

 

öden väntar på att få säga oss sitt hjärtas mening?"
∎ ∎ Boken är ojämn som en helt vanlig vardag. Ibland drabbas författaren av hybris. Därför vågar hon skriva på ett sådant sätt att vi kan gå hur långt som helst i och under och kanske framför allt ut ur hen nes meningsbyggnad. Det är i trädgården runt meningsbyggnaden läsningen börjar. Var i helvete och hur i all sin dar den ska sluta avgörs av vad den lille läsaren själv har beredskap för.