(Svenska Dagbladet 15 augusti 1986)

<— Föregående sida

Den officiella webbplatsen för Mare Kandre
 
Du ser -
    Vi färdas tyst i kärlekens märkliga  farkost.
    I blåsans innersta är luften upp-  eldad och vit: den smittrenar ond-  skans härd, lungpungens anfrätta,  sjuka vävnad; den gör oss gott.
    Vi tillryggalägger stora avstånd.
    Farkostens skugga spärrar passet
    I den djupa, oerhörda tystnaden  hör jag min egen röst, denna trånga   lur genom vilken jag pressar ordet  kärlek, dess mörka, dignande tyd- 
liga skörd.

 

Ofrånkomligen måste det också komma i konflikt med den aktiva handling, det tolkande och bearbetande av världen som allt konstnärligt arbete är. Det är slående hur stora likheterna är i upplevelsen av den här symboliska brytningstiden mellan Mare Kandre och storheter som t ex Marguerite Duras, Edith Södergran eller Agnes von Krusenstjerna.

DET SKALL BLI intressant att följa Mare Kandres litterära utveckling, se om hon lämnar den här tematiken. Redan nu skriver hon fascinerande dikter som har en förmåga att vidga sig och också tala om sådant som kanske aldrig riktigt var avsett. I hennes två. böcker är det t ex som om hon på intuitiv väg formulerar något väsentligt om både jagets och språkets tillblivelse. Det gör att världen utanför den egna kroppen, som ibland verkar oroväckande långt borta, ändå hela tiden är närvarande.

Åsa Beckman

Som av en magisk kraft tycks Mare Kandre dras till rörelsen mellan öppen barndomsvärld och snäv vuxenvärld. Här gör hon det ur ett mycket kvinnligt perspektiv. Och tveklöst är det någonting som händer under de åren. Tidigare kunde livet vara vilt, fritt, starkt, men just där tvingas man sakta in i ett kvinnligt mönster som tycks ha sorgligt lätt att på djupa psykologiska plan innebära sådan återhållsamhet med det egna jaget.