(Svenska Dagbladet, publicerad
12 augusti 1988)

ny idag

EN MAN UTMANAR en annan att svälja en levande groda. (Historien är urgammal, alla historier är redan berättade.) Den utmanade griper grodan i bakbenen, lyfter den över huvudet, gapar, släpper taget och sväljer. Genast kommer djuret upp samma väg det kommit ner. ”Där är du igen”, säger mannen förbluffad, ”vad skulle jag då svälja dig för?”
Mare Kandres nya bok ”Det brinnande trädet” är en variant på samma tema, ingalunda lättsam utan djupt tragisk, ty det är tragiskt att som här sker ge upp sin integritet i onödan, med ett lidande som följd, ett lidande som kunde ha undvikits.
  Trots sin ungdom har den begåvade Mare Kandre blivit något av en specialist på att skildra förluster av olika beskaffenhet. Debutromanen ”I ett annat land” handlar om ett barn som mister sin första barndom. Det ljusskimrande prepubertala undantagstillståndet, eller den andra barndomen om man så vill, lämnar för alltid huvud-

personen i ”Bübins unge”. ”Det brinnande trädet” är en lugnt, neutralt och därför mycket verkningsfullt berättad historia om hur en liten familj med vackra, fjärilslätta namn bokstavligen och i oträngt mål avsäger sig rätten att gå sin egen väg. Detta sker som resultat av överrumpling som blottlägger ett fatalistiskt färgat lättsinne hos de överrumplade.

BÖRJAN ÄR allvarsam nog. Två små bröder skall föras till sista i vilan. De efterlevande, föräldrarna och två äldre syskon, samsas med kistorna på flakvagnen. Också den svarta klockan är med, kanske som en påminnelse om att bortslösad tid går för alltid förlorad. Det bär av i olidlig hetta. En halt, svartklädd man dyker upp på dikesrenen. Mannen är inte våldsam, inte farlig, ändå förmedlar han en stämning av våld och fara. Han får skjuts utan att ens ha bett om den. Färden fortsätter. Den svartklädde halte