<< Till föregående sida
<< Åter till "Böcker och recensioner" 		Den officiella webbplatsen för Mare Kandre
 

sig utanför den historiska tiden i ett uppslukande nu. Den utspelar sig utanför den historiska tiden i ett glest befolkat nybyggarland. En man, en kvinna, en pojke och en flicka ger sig i väg för att sätta liken av två pojkar i vigd jord. De stöter på en mystisk främling som verkar kliven direkt ur en skräckromantisk följetong från 1800-talet. Han tvingar in sällskapet på en strapatsrik genväg genom vildmarken men när han vill lämna kvar kistorna i skogen hävs förtrollningen och han undanröjs.
    Kärnfamiljen enad kring sina lik. Det låter som satir, men Kandres skildring är synnerligen ömsint. Jagblivandet i hennes tidigare böcker har handlat om att göra sig fri från medlidande, något som gjorde utdrivningen av den egna barndomen till en elak, intensiv, nästan outhärdlig lektyr i ”Bübins unge”. I den nya boken vänder Kandre på saken och sätter omsorgen och sammanhållningen högst. Handlingen i ”Det brinnande trädet” består av att den

 
klassiska familjestrukturens godhet segrar över intrång från en hotfull yttervärld. Berättaren använder sig framför allt av pojken If, som ännu inte lärt sig att stänga sina sinnen utan upplever med plågsam utmattande skärpa. Mare Kandres sällsynt rena språk filtrerar bort allt romanbrus. Hon skapar en säregen lyrisk konstprosa genom att envetet upprepa ett litet antal adjektiv, så att deras beskrivande betydelse försvagas och de blir delar av en långsamt uttalad, monoton besvärjelse inuti berättandet.
    Svart, djup, köttig, outhärdlig,hjälplös, ursinnig och viktigast: stilla, mjuk, tung. Det är en lyrisk suggestionsteknik med anor i symbolismen. ”Mjuk” och ”stilla” kommer oväntat i den fras som skildrar främlingens onda, bråda död. Då blir man varse att hela adjektivserien pekar in mot de döda kropparna i kistorna, som på det sättet blir omärkligt närvarande i snart sagt alla bokens beskrivningar. Min enda invändning mot detta
 

sinnrika skrivsätt är att det i Mare Kandres utförande är för genom-skinligt. Man ser handen som flyttar kulorna.
    Intensiteten hos ”Bübins unge” återkommer inte i denna bok, obehaget är dämpat och kanske har författaren valt en för lätt uppgift i förhållande till sina resurser. Ibland ger texten faktiskt en känsla av att den skrivande lutar sig bakåt och härmar sin egen stil, gör sig ett ”författar-skap”, en livsfarlig verksamhet. ”Det brinnande trädet” är en vacker och milt hypnotiserande text, men i någon mening alltför lyckad.

HORACE ENGDAHL